Begränsade resurser

Långdansen kring universitetens grundfinansiering fick fortsättning i samband med regeringens budgetmangling i augusti. Nu beviljades universiteten medel i förhållande till det privata kapital som dessa lyckats samla in. Dessutom ska den som sparåtgärd genomförda halveringen av indexhöjningen kompenseras med en engångssumma. I stället för förutsägbar och stabil finansiering har vi fått lära oss läsa komplexa haranger om olika finansieringsmanövrer.

Under denna valperiod har regeringens nedskärningar inom utbildningen uppgått till nästan två miljarder euro. Sedan 2010 har universiteten gått miste om en finansiering motsvarande 200 miljoner. I en ekonomisk nedgång har regeringen varit tvungen att prioritera. Det har den minsann gjort. Bilden om Finland som ett utbildningens mönsterland har sorglöst naggats i kanten.

Under ett år minskades universitetspersonalen med 350 personer. Speciellt oroväckande är tendensen att låta bli att besätta posterna inom undervisning och forskning. Här talas det inte om strategiska val, utan orsaken heter snarare resursbrist. Det kräver inga samarbetsförhandlingar att låta bli att besätta lediga befattningar, fastän följderna oundvikligen syns i undervisning och forskning.

Definieras den nuvarande undervisnings- och handledningskapaciteten eventuellt som en s.k. nollnivå när ekonomin en dag börjar gå uppåt? Det är av avgörande vikt att inse att universiteten ställvis bedriver sin verksamhet med klart underdimensionerade resurser i dag. Den bristfälliga finansieringen av nya studieplatser för att lätta upp trycket med det stora antalet sökande utgör bara pricken på i:et.

Även i en nära framtid torde resurserna förbli rätt begränsade. Undervisningen kan inte längre effektiveras genom att minska mängden kontaktundervisning per studiepoäng, speciellt inte utan märkbara innehållsmässiga nedskärningar i undervisningsplanerna. Då blir det redan svårt att fylla arbetslivets krav på kunnande. Å andra sidan visar studentfeedbacken att växelverkan med läraren upplevs som en central indikator av undervisningens kvalitet. Inte ens en påtvingad konkurrenssituation ökar universitetsväsendets grundfinansiering, lika litet som riktad arbetstid eller annan typ av uppföljning. Vad göra?

Vid universiteten vet man mycket väl att personalen inte alltid har tid att koncentrera sig på sina grunduppgifter. Det ständiga utvecklandet, förändringarna och byråkratin tär på krafterna hos var och en. En organisation som anser sig vara reformvänlig bör då stanna upp och kritiskt granska sin verksamhetskultur. Det är dags att prioritera det väsentliga.

Undervisnings- och forskningspersonalen uppskattar t.ex. god förvaltning och sakkunnigt genomförda anskaffningar. En god förvaltning vill i första hand minska byråkratin, likaså gäller det att införskaffa datasystem utgående från användarnas verkliga behov. När t.ex. verktygen för planering av undervisningen förhindrar oskäligt överbelastade undervisningsperioder eller när reseräkningssystemen inte bara väcker en känsla av rådlöshet, då börjar vi spara tid. Åtgärderna som skulle bekämpa den allt större rapporteringsindustrin är redan nu försenade. Men det är också viktigt att förvaltningen får allt mer tid att bli bekant med undervisnings- och forskningsuppgifterna. Då kan vår kunniga förvaltning allt bättre stöda detta arbete och ställa avskaffandet av byråkratin som sitt strategiska huvudmål.

På en institution förvånade man sig över att inte som alla andra behöva rikta sin arbetstid. Då frågan ställdes till förvaltningschefen svarade denna att visst bör man rikta arbetstiden, men förvaltningen gör det för undervisnings- och forskningspersonalen, har gjort redan i åratal. Sådant skapar en gynnsam utgångspunkt för universitetsarbetet.

Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

• Painetussa lehdessä sivu 4